Oj vad hände, trots mitt gedigna skrivande och romantiska dröm om att upprätthålla min ståndaktika blogg. Något gick snett. Kanske var det att hösten kom och den romantiska drömmen, kantat med pelargonier och vita spröjs försvann.

Jag vill tillägna denna skrivelse till min vän Olivia Hägglund. Du min sköna som pekade med ditt långa finger och ifrågasatte varför jag slutade. Dina ord är lag, därför sitter jag nu här och skärmar av från världen runt om om ägnar, inte bara datorns bokstäver utan också dig en stund av mitt liv.

                                                                                       *

Du virriga människa som har lika många bollar i luften som jag startat projekt under den senaste månaden. Du som lägger lika mycket tid på dina djur som jag gör på att inte få Asta att kliva upp på bordet. Du som vill alla andra så väl att du glömmer bort sig själv. Du underbara människa. 

*