Ge mig hagelgevär, gamla bilar och boskap
Hästar, whiskey och spannmål
Allt det som håller takten uppe i detta lantlivshjärta
Du kan inte ändra på det även om du försöker

En försvenkad amerikans hilbillydröm.

För whiskeypojkarnas dröm blev en byjäntas livstil.

Mamma kallar mig för utebarn. Jag tror henne, jag vet att jag är ett utebarn.

Ett sådat känner man igen på leriga skor, oborstat hår och färgstsänk i ansiktet.

Vi utebarn tycker inte om att vara inne, nu på våren är vi som värst. Efter en lång vinterns väntan på att få kapa ved och gräva i jorden. Dom vi lever med får snabbt lära sig att man måste bli arg för att vi ska komma in på kvällen, åtminstonde innan solen gått ner. Precis innan den faktiskt går ner så är det som bäst. Ofta har vinden stillat sig helt, man hör knappt sina egna tankar för fåglarna sjunger i högan sky och himlen börjar färgas röd. 

När denna stund uppenbara sig, då mår man.

Det värmer ett lantlivshjärta, ett utebarnshjärta, en byjäntas hjärta

.  

När våren kommer så gör den det med stormsteg, i år likaså alla andra år. Efter en lång vinters suktan, kalla mörka kvällar har man längtat, väntat och längtat.

Förundran är lika stor varje gång som man ser snön smälta. Vad fort det går när väl solen och värmen börjar göra ett riktigt bra jobb.

Även om snötäcket fortfarande ligger tjockt på de långt ifrån brukbara åkrarna så vimlar det av indirekta vårtecken. Ett av dem är att de kommande månadernas kalenderdagar är fulla. Främst vad gäller den icke privata. Skolans tid är hektisk den här tiden. Men det faktum att mina arbetstimmar är bokade gör att skolavslutningen är nära.

På den leriga gården visar sig även där vårtecknen. Hönsen värper gott, Frans sticker ut sitt tryne och alla de prylar man inte hann ta reda på eller det man gömt under den sockervita snön visar sig. Allt från spadar som haft sin använding i att skotta lös fastkörda bilar till vedträn som trillat av sin vagn på väg in till elden.

En fantastisk tid har vi framför oss. Som jag längtar, väntar och längtar efter det första riktiga vårtecknet. Tussilagon!

Återhämtningen efter den förskräcklige sjukan vi i folkmun kallar 'magsjuka' är minsann inte lätt.

Idag är man någorlunda på benen medan jag i söndags trodde att döden skulle knacka på min dörr.

Jag kan dock klappa mig på axeln med tanke på hur det ser ut hemma. Det måste betyda att när jag är frisk faktiskt gör en ofantlig nytta. 

Det lönar sig att vara rastlös

Jag är så tacksam gentemot min kära som tagit hand om och stått ut med mig under mina sjuka dagar. Tack!

Oj vad hände, trots mitt gedigna skrivande och romantiska dröm om att upprätthålla min ståndaktika blogg. Något gick snett. Kanske var det att hösten kom och den romantiska drömmen, kantat med pelargonier och vita spröjs försvann.

Jag vill tillägna denna skrivelse till min vän Olivia Hägglund. Du min sköna som pekade med ditt långa finger och ifrågasatte varför jag slutade. Dina ord är lag, därför sitter jag nu här och skärmar av från världen runt om om ägnar, inte bara datorns bokstäver utan också dig en stund av mitt liv.

                                                                                       *

Du virriga människa som har lika många bollar i luften som jag startat projekt under den senaste månaden. Du som lägger lika mycket tid på dina djur som jag gör på att inte få Asta att kliva upp på bordet. Du som vill alla andra så väl att du glömmer bort sig själv. Du underbara människa. 

*